Natalies Dagbok

Onsdag, 2 maj

Vissa dagar är mer känslosamma än andra, idag är en sådan dag. En sådan dag då saknaden är mer verklig än alla andra dagar av dessa två månader som gått. Längtan efter att få resa växer sig starkare, det är en helt överväldigande känsla. Jag känner mig nervös för att flyga själv, men mest nervös för att möta en ny kultur igen. Den mest extrema kultur jag stött på är den indiska, när jag var där för ett par år sen. Under den tiodagarsresan hann jag inte smälta det fullständiga kaos jag mötte. Nu har jag nästan fyra veckor på mig att lära känna den afrikanska kulturen.

Förutom den där lilla rädslan för flygresan och ny kultur så pirrar det i magen. Nedräkningen är i full gång och nu är det 33 dagar kvar. 33, 32, 31, 30, 29, 28... Jag längtar så mycket att jag tappar fokuset då och då. Glömmer bort alla sprutor som ska tas, mediciner och medel som ska köpas (igen), alla pappren och kort som ska fram, o.s.v. Men visst är det spännande? Ja! Och det är ju tur att någon påminner mig då och då om allt det viktiga!

Å på tal om längtan, det är en alldeles fantastisk känsla på alla vis. Även när det känns tungt så vet jag att det bottnar i en djup lycka.

"Välsignad vare kärleken som binder oss samman. Den skiljer oss inte. Även om vi är långt borta från varandra, är vi förbundna i våra hjärtan."

Måndag, 30 april

Klockan är strax 14.00 och det går bra nu. Allting är bokat och klart inför min resa. Nedräkningen har börjat och idag återstår det endast 35 dagar fram till resedagen, den 4 juni. Då bär det av mot Tanzania. Det blir första gången jag flyger själv så till och från har jag panik, men för det mesta känns det bara spännande!

Jag ska alltså åka ner till Amanda, Jonathan och Rickard som bor i Usa River, en bit utanför Arusha, och tillbringa de första dagarna där hos deras familj. Detta är de sista veckorna av deras 4 månaders volontärresa och den ska avslutas med 2 veckor på Zanzibar - och jag har äran att få följa med dit! Det är tydligen så det går när man tycker om någon väldigt, väldigt mycket. ♥

Jag kommer att vara i Afrika i nästan 4 veckor och samma dag som jag kommer hem så åker familjen iväg till Spanien i 2 veckor. Det blir alltså 6 veckor ifrån familjen och det känns lite i hjärtat. Det kommer kännas väldigt konstigt. Men, det här är det bästa som har hänt mig och när alla är hemma igen så får vi alla njuta av svensk sommar - tillsammans!

Det är inte varje år man besöker både Asien och Afrika, speciellt inte inom bara 3 månader heller. Det går bra nu? Ja! Lycklig tjej? Ja!

Zanzibar

Hej pa er!

Som ni flesta vet var det tsunamivarning har i Thailand igar. Det var den konstigaste och mest psykiskt pafrestande eftermiddag jag varit med om i mitt liv. Jag ar fortfarande skakis efter det som hande. Vi lag nere pa stranden nar jag kande hur det skakade i marken, som om nagon stod och gungade min solstol. Jag fragade Hilda om hon kande det ocksa och det gjorde hon. "Det kanske ar jordbavning!" sa jag lugnt och tankte att det ar nog vanligt har. Men efter ett par minuter nar vi packade ihop vara saker for att ga upp till hotellet kom en man ner och berattade att det hade varit en jordbavning i Indonesien och att det nu var tsunamivarning sa vi skulle bort fran stranden. "Oj!" tankte vi och borjade lugnt ga ivag, utan att forsta det stora allvaret i det. Nar vi gick langs stranden markte vi hur thailandarna kom ner till turisterna och bad dom lamna stranden, men alla var lugna. Nar vi kom upp till vagen kom en lite aldre taxichauffor fram till oss och forklarade pa knacklig engelska att det skulle bli en tsunami och att vi skulle ta oss till hogre hojder. Han foljde oss en bit pa vagen och fortsatte prata, men det var svart att forsta vad han sa. Sa kom vi fram till Seven eleven dar vi handlar varje dag och dar blev det mer kaosartat bland thailandarna. Radion var pa hogsta volym, alla pratade i telefon och mopeder, bilar och bussar akte upp mot bergen. Var van Ravi sag allvarligt pa oss, viftade med handen och sa at oss att ga till hotellet. "Run to the hotel!" sa han och jag, som gick langst fram av oss tre, ropade pa Kamilla som fortfarande pratade med taxichaufforen att vi skulle springa.

Med vara tunga, solstekta kroppar sprang vi upp till hotellet dar vi motte var thailandska van, Art, som sa at oss att direkt ga upp pa hotellet, men att vi inte skulle fa panik. Vi tog hissen upp och mottes av en kvinna fran hotellpersonalen som tog ett hart tag i Hildas arm och sa at oss att vi inte fick lamna hotellet och att de skulle informera oss om vart vi skulle ta vagen om det blev annu storre fara. Men vart hotell ligger hogt upp, sa vi var sakra dar, sa de. Vi gick in i rummet och borjade sakta men sakert forsta allvaret, men skamtade pa om det ena och det andra. Vi packade ihop vara pass, flygbiljetter, pengar och telefoner. Sa ringde hotellrummets telefon och vi kastade oss pa luren. Det var Art som fragade hur vi madde och berattade att vagen skulle komma om 40 minuter. "Is it really coming a wave?.......So... It IS coming a wave?" horde vi Kamilla saga och jag och Hilda bara stirrade pa varandra och suckade tungt. Pa TVn pratade de om tsunamivarningen och det var svart att forsta att vi var mitt i ett av alla drabbade lander.

Vi gick upp pa hotellets hogsta vaning dar "Vanilla sky bar" ligger och sag ut over det stora havet. Helt plotsligt kandes det sa mycket storre och maktigare. Vi pratade med personalen som forsokte dampa sin nervositet och forsakrade oss om att vi var trygga dar uppe. Kamilla kollade alla utgangar och vagar som ledde upp till berget. Fler och fler folk kom upp till baren och de rokte och drack lite for att lugna ner sig. Nar vi till slut forstod vad det var som hande blev det en valdigt tung och kanslomassig stamning. Sa borjade telefonerna ringa och folk smsade och fragade om vi var vid liv. Vi kramade om varandra och grat ut lite, fortsatte svara pa samtal och sms. Vattnet borjade dra sig undan och vi sag framfor oss hur en stor vag skulle komma och sluka hela Kamala Beach. Fritidsresor informerade oss hela tiden via sms om hur laget var och vad vi skulle gora. Nar vattnet akt tillbaka fick vi meddelande om att en ny jordbavning hade bekraftats i Indonesien och att vi var tvungna att halla oss hogt upp. Vi sag hur vattnet drogs ut annu an gang.

Jag kan inte riktigt forklara alla kanslor som skoljde over mig denna eftermiddag och kvall. Nar jag sag hur folk lamnade gatorna och akte upp mot bergen och man kande av den spanda, plagsamma stamningen pa hotellet. Men det jobbigaste var att hora hur oroliga alla dar hemma i Sverige var. Jag tankte pa min familj och mina vanner och trots att vi kande oss trygga dar uppe sa kom tanken: "Tank om vi aldrig mer ses igen...". Man vet ju trots allt aldrig vad som kan handa en. Jag ville bara vakna upp hemma och krama om min familj.

Men efter ett tag fick vi veta att tsunamivarningen for Thailand var over och att vi kunde stanna tryggt pa varat hotell. Vi gick ner till resturangen och bestallde in mat och forsokte smalta och bearbeta de senaste timmarna i vara liv. Sjukt. Vi pratade med ett aldre par fran Stockholm som var valdigt skakiga efter den panikslagna nyheten.

Nar vi antligen kunde andas ut pa vart rum igen pratade vi igenom allt och det kandes sa overkligt, det gor det fortfarande. Trots att allt gick bra och att vi anda kande oss trygga pa vart hotell sa blir det har nagot vi alltid kommer komma ihag. Vi har varit med om mycket under den har resan och kanner oss ganska matta pa spanning och aventyr. Vi ar tacksamma for att ingen har kommit till skada och forstar nu hur otroligt skort livet ar. Man inser ocksa hur mycket man alskar sina nara och kara och forstar hur mycket de alskar en tillbaka! Tack livet for lardomar och vishet! Tack for alla som horde av sig till mig igar och tack Gud for att allt har gatt bra!!!

Nu ska vi snart ga ner till Seven Eleven och ladda pa vart choklad, chips och cola skafferiiiiiiiii!!!
Skickar en tsunamivag med pussar och kramar till er!

God dag mina vanner i Sverige & Afrika!

Har ar klockan 18.00 och jag vantar pa att tjejerna ska bli klara for att ga ner till stranden och ata middag. Ar hysteriskt hungrig just nu eftersom vi inte har atit ordentligt sen frukost. Tydligen ska man inte ata innan man hoppar pa en elefantrygg... Det var just vad vi gjorde idag. Det var en extremt konstig kansla att aka ut i den thailandska skogen och kliva upp pa detta enorma djur. Det kandes forst valdigt overkligt, men det gick inte annat an att kanna sig levande nar elefanterna klampade runt pa oss och gjorde precis som thailandarna sa at dom att gora. Vi red i ungefar 30 minuter och stannade vid utsikten for att lata forarna ta kort. Jag rackte den ena min kamera och trodde att han skulle ta typ 5 bilder. Men han liksom gillade min kamera valdigt mycket och beholl den i handen tills vi klev av sen. Nu har jag kort pa vartenda steg elefanterna tog. Han hade nog inte tagit sa mycket kort forut! Haha.

Det var roligt att uppleva denna elefantridtur, men jag och tjejerna tyckte synd om de stora djuren som tvingas ga dar, samma runda varje dag, med manniskor pa ryggen.

I veckan ska vi aka ut till Phi phi oarna en dag. Det blir harligt! Ska visst vara otroligt fint dar.
Nu ska jag ga tillbaka till Kamilla och Hilda igen och se om de ar redo for lite thailandsk mat. Jag ar hungriiiiiig!!
Kram!

Hej!

God kväll alla frusna svenskar och svettiga Afrika-bor!

Om ett dygn sitter jag högt uppe i luften och har en 11 timmars resa framför mig. Mot Asien, mot Thailand, mot Phuket, mot Kamala. Allting är nerpackat i den stora resväskan och kameran är laddad till max. Allting är lugnt och skönt ikväll och jag känner endast pirr i magen och längtan efter sol, värme och havet. Den här resan är precis vad jag behöver nu. Med mina flickor. Det blir bra! Vi är bra! Och vi har lovat varandra att inte tappa bort varandra och inte bränna oss på några maneter eller gå på pingpong-show. Vi har lovat att bara ta hand om varandra, njuta av varje dag hur vädret än ser ut och ha sådär kul som bara tre tokiga tjejer kan ha!
-
Har haft en så fin dag med min familj. Filip har fyllt år och vi har firat på det gamla, hederliga Bengtsson-viset. Älskar min familj, mer och mer för varje dag. Dom kommer jag sakna dessa veckor.... Och vissa andra.... ♥

Dags att ordna med det sista och sova sött innan resedagen.
Ta hand om er alla där hemma nu!
Ska skänka er en tanke eller två när ni fryser här hemma i Sverige och lever det ljuva vardagslivet. ;)
Själv ska jag ligga här och beställa färska frukter av Thailändarna.

 

Jag är egentligen dödens trött, så trött att glasögonen måste hjälpa mig hitta fokus. Men ibland är det något som säger åt mig att skriva här. En röst så stark & klar att jag kan höra den: "Skriv, Natalie, skriv...".

I will, my dear, I will.

Jag är sämst på att stressa. Det finns liksom inte i min värld att jag skulle bli normal efter att ha stressat en minut, två eller tre (fyra eller fem). Jag ska aldrig - någonsin - försöka med det igen. Mitt rum ser ut som innehållet av en resväska i princip. Min packning ligger utspridd utanför självaste väskan, så himla bra är jag, så bra man kan bli - med en viss underdrift. Att packa är min grej simpelt sagt! 
-

En kall kväll i februari gick tre flickor ut från TICKET i stan och skrek ut i kylan: "FATTAR NI ATT VI GJOOORDE DEEET?" och sedan bröt ett hysteriskt skratt ut över hela Jönköping. I våra händer höll vi beviset på att en resa till Thailand var bokad. Den natten somnade jag 4.30 med tanken: "Vad tusan har jag gjort?" smärtandes i mitt huvud. Men. Allting löste sig så himla bra. Som det alltid verkar göra för mig. Är jag tjejen som alltid bär med mig tur? TYDLIGEN, HALLÅ ELLER!? Det beror på hur man ser på det, såklart. Och så är det ju med allt annat i livet, för att vara lite klok!

Nu återstår endast 3 dagar innan den stora, stora dagen är på plats. På måndag kväll lyfter vi mot det där riket, paradiset som vi så mycket längtat till! Fjärilarna har bosatt sig i min mage. Tss...

Men innan den där dagen slår in har jag en mycket fin helg framför mig; fredagsmys med mina ungdomar, tokförberedelser för resan och födelsedagsfirande för April-skämtet till lillebror! Nu ska jag njuta utav de sista svenska dagarna (på ett tag) sådär bra som bara jag kan njuta av livet! Så glad. Så glad. Så glad.

Det var länge sen tröttheten slog till, så nu är jag nästan livlös. Men. Godnatt då!


Vill bara visa en bild på hur blek jag INTE vill vara när jag landar på svensk mark igen! Och på vilka fina tjejer jag ska spendera denna drömresa med! Kan vi bli en bättre trio? :)
LOVE.

There's a song that's inside of my soul

It's the one that I've tried to write over and over again

You are my only hope.

 

Idag vill jag dela med mig av något från mitt hjärta. Jag lämnar nu en ganska tuff tid bakom mig. Sen jag tog studenten så har det mesta i mitt liv förändrats. Jag känner mig lite som en ny människa.

 

Det hela började på studentdagen, den 10 juni 2011 - jag var brunbränd, klädd i en vit långklänning och håret hade naturligt fallit i korkskruvar. Jag inledde skolavslutningen med att sjunga "Gabriellas sång". Jag vet att tonerna inte var riktigt rena eftersom jag var nervös, men det spelade ingen roll då, för när jag sjöng "Det är nu som livet är mitt... Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har..." - då kom varenda ton från hjärtat. Jag kände att den där dagen var min, min, min. Hela jag log under skolavslutningen, allt jag kände var lycka, det enda jag såg var mig själv & min egen framtid. Någonting hände inom mig den dagen, det kändes som att jag växte en meter längre i mig själv.

Sommaren blev ganska tuff, mina känslor pendlade hit och dit. Jag hade fått nya drömmar och mål med livet, men jag levde ett liv som hindrade mig från att vara hela jag. Sommaren gick, jag jobbade på under hela juli medans familjen var på semester. Så kom min 19-årsdag och några dagar därpå blev jag allvarligt sjuk & låg inne på sjukhus. Det tog lång tid för min kropp att återhämta sig, men hela tiden fanns den där nya känslan av frihet kvar och växte sig starkare inom mig. Jag visste att jag inte var där jag ville vara, och att jag var tvungen att ta ett stort beslut för att nå dit.

 

Jag fattade det beslutet och sedan började jag landa i mig själv.

 

Hela hösten och vintern har varit ganska ostabil i mina känslor och det är inte förän nu som jag känner att jag lever det liv som jag vill leva. Friheten har infunnit sig. Jag har hittat mig själv, accepterat mig själv som jag är helt och hållet och ser till att utveckla det starka i mig och jobba på det svaga.

Att finna kärleken till sig själv är den största vägen till personlig frihet!

 

Sen har jag hittat rätt personer i mitt liv. Helt fantastiska människor som förgyller varje dag! Jag har tillåtit mig själv att släppa in människor igen, vilket jag inte gjorde innan. Och det gör mig glad! Vi behöver varandra.

 

Dessutom så har jag utmanat mig själv till saker som jag inte skulle göra förut, vilket gör att jag klarar mer nu än jag någonsin gjort innan. Det är också en stor frihet!

 

Igår hittade jag något som jag skrivit i min dagbok för flera år sen: "Jag bad till Gud om styrka & sattes i svårigheter!". För det är så; man blir bara stark genom att gå igenom tuffa saker, man hittar bara ljuset genom att vandra en mörk väg.

 

Mitt liv har hittills inte alls blivit som jag tänkt mig, men det är jag bara glad för. Det har alltid funnits något bättre för mig än vad jag trott, jag tror att det finns någon som har en större plan för mig än vad jag har för mig själv.

 

Jag vet att det finns ni som inte är troende som läser det här, men jag vill säga att det enda som har hållit i mitt liv, i ur & skur - det är min tro på Gud. Utan den hade jag aldrig stått här idag, vid mitt eget hav av kärlek & frihet! Tron gör livet vackert. För tron innehåller kärlek, tillit, förtröstan & hopp!

 

Våga vara svag, våga ta de beslut som behövs & kämpa för att nå din egen frihet! Det är du värd!

 

Med kärlek

Mobilfoto: Natalie Bengtsson

 

Det börjar närma sig nu, paradiset ligger redo och väntar på att ta emot tre svenska flickor. Om femton, bara femton (!) dagar bär det av. En stor resväska står nu i trappen och längtar efter att få fyllas med klänning, tunika, shorts, solkräm, bikini, handduk och framför allt kamera. Som jag ska fotografera, mina vänner. Och det med kärlek! Det blir ett fint avbrott i min vardag, även om den just nu är väldigt fin, lite sådär chic! Igår kväll hade vi spelning på Ulfsparregården i stan. Jag njuter till fullo när jag får sjunga med mitt band, de är så bra och min sång passar in. Lite märkligt de där, hur jag bara hamnade i den där lilla gruppen och våra stämmor och melodier bara klickade direkt. Det är precis sånt där jag tycker om!

 

Jag älskar bilden där ovan. Den tog jag under en lite sagolik cykeltur i skogen i fredags. Men sssh! Man ska aldrig tala för mycket om det man upplever, då kan det tappa gnistan. Tsss...

 

Käraste vänner, tack för att ni troget går in här & läser mina rader, beundrar mina bilder & njuter av den rosa designen. Det är uppskattat! *Blink blink*. Men jag har ju mest slängt in enstaka bilder och ett par poetiska ord, så för en gångs skull tänkte jag faktiskt göra detta ordentligt. Ett ordentligt blogginlägg. För det är sånt som jag oftast inte har inspiration till, och lusten att avslöja alla mina vardagssysslor är inte särskilt stor.

Jag älskar vädret idag som består av skön solvärme & en kylig, fuktig dimma. Jag har precis haft mitt egna fredagsmys med té, mango och favoritchoklad framför filmen "Burlesque". Ah, jag vill bara sjunga, sjunga, sjunga... Mer än vad jag redan gör! (Om det nu är möjligt?) Vilken tur då att mitt lilla band har spelning imorgon i stan. Å, det blir så bra, för vi är så bra. Så nu lyssnar jag på kommande låtar till bandet. Det är bara att lyssna om & om igen, till slut kan man det. Ljuvligt! På tal om det: la upp en liten live-inspelning från övningen i veckan på min soundcloud-sida. Klicka här så kan du lyssna.

Så, om 17 dagar flyger jag och mina tjejvänner till Thailandet. Hilda har precis skrivit ett inlägg om allt vi ska tänka på och det känns himla tryggt... Men ärligt talat, jag är nog inte den som har tid eller ork för oro. Ett av mina vanligaste uttryck är "Det löööser sig!" och oftast tar jag ungefär en timma i taget och - se: det har löst sig! Jag löser allt, sånn är jag! *Trippelblink* Jag lovar er alla som läser detta, att jag ska njuta av varje stund av min semester! It's gonna be great!!

Men hörreni, en rosa cykel står redo på bakgår'n för en tur i skogen med sin bästa vän. Mössan är på! Hej å hå, se upp i de blåååhååå.

Natalie, Daniel, Amanda, Andreas

Ja, det är vi som sjunger, spelar och dricker té tillsammans.

Bra kväll med bandet! Vi är bra, mina vänner, vi gör det bra.

God kväll!

Jag har bestämt mig för att fylla den här bloggen med sådant som berör mig och som ligger mig varmt om hjärtat. Därför väljer jag nu att berätta om tre personer som jag fått äran att lära känna lite de senaste veckorna.

 

De heter Rickard, Jonathan och Amanda och är alla födda samma år som jag, 1992. Rickard träffade jag för ett par år sen när vi arbetade på samma företag som telefonförsäljare och förstod då att han var en härlig person och en glädjespridare utan dess like. Jonathan och Amanda är däremot helt nya människor för mig, men redan har jag väldigt mycket gott att säga om dessa två som varit ett par sedan några år tillbaka.

 

Anledningen till att jag vill skriva om dessa tre ikväll är för att de snart ska göra något väldigt ovanligt och spännande som jag vill att så många som möjligt ska ta del av. På fredag händer det! På fredag flyger de till Tanzania i Afrika där de ska leva sina liv under fyra månader framöver. De ska volontärarbeta på barnhem, undervisa i engelska och matematik, snickra och hamra ett hem till hemlösa barn, bestiga Kilimanjaro, coacha ett fotbollslag och vara med om andra häftiga äventyr tillsammans. Jag har nog aldrig träffat några som är mer lämpliga för detta än dessa tre. De har allt som krävs och mycket mer för att kunna utföra ett fantastiskt arbete och beröra många människors hjärtan där nere i Afrika. Jag beundrar dom av hela mitt hjärta och tvivlar inte på att detta kommer bli den mest givande tid i deras liv. Så därför tycker jag att ni också ska följa deras resa på resebloggen MEDSOLENIAFRIKA. Skicka många kommentarer som stöd för allt fint dom gör! Det är dom värda!

 

Jonathan, Amanda och Rickard... Jag önskar er allt gott för den här resan. Ni är underbara på alla sätt och det finns inga ord för det arbete ni kommer att utföra i Afrika! Glöm inte ert lilla gäng och den smått nervösa nykomlingen som efterträder er på fredag. Och glöm inte; "Samma måne & samma sol!". NI ÄR BÄST!

Med kärlek/ Natalie

Klicka på den översta bilden för att komma till bloggen.

Om jag ska skriva så ska jag tusan göra det med stil.

Jo, här sitter jag efter en härlig vårdag på ett alldeles nytt och förfärligt trivsamt jobb och lyssnar på "I want you back" med Jackson 5. Dessa toner tar mig genast två år tillbaka och svänger in till Kungsporten där jag gick andra klass på det så kallade Kungsgymnasiet. Vad jag minns av denna tid är att jag precis fått mina rosa glasögon och därmed blivit av med den förbannade huvudvärken som dagligen hade plågat mig det senaste året. Jag var en rätt glad liten fågel just då, som bar Hildas skrikrosa tröja och (mina) coola tajts. Och så sjöng jag då "I want you back" i min ensamble och jag nådde ända upp till högsta ton. Det säger jag er - att det är en himla känsla att nå dom där tonerna. Om den känslan hade varit ett ting så hade det, utan tvivel, varit en strålande vattenfontän. Jag vill också berätta för er vilken lycka och befrielse det är att sjunga. Sjung, sjung, sjung för sjuttsingen! (Och knarka Den intelligenta värktabletten om så skulle behövas för halsen när den strular.)

Men nu, när alla gamla låtar rullar på spotify (♥premium) blir jag tvungen att byta till nya. Låtar som lever i min själ just nu, som får mig att känna allt jag är mitt i just nu. För så är det ju - även om tiden förr var bra så finns det saker som rotas upp och det blir total kaos i min hjärna och så glömmer jag bort att allt har blivit så mycket bättre och att den tid jag är i just nu innehåller allt jag vill att den ska innehålla. Bra ingredienser för en god framtid helt enkelt.

Och vänner, fastna inte, utan ta er vidare.
När något vackert tas ifrån er, se då allt annat vackert omkring er, i er och bland er.
Fortsätt gå din egen väg, hur hårt arbete det än krävs! Det är värt det & ni är värda det!
N.


Foto taget av: Lillasyster Michelle Bengtsson