Natalies Dagbok

Hej pa er!

Som ni flesta vet var det tsunamivarning har i Thailand igar. Det var den konstigaste och mest psykiskt pafrestande eftermiddag jag varit med om i mitt liv. Jag ar fortfarande skakis efter det som hande. Vi lag nere pa stranden nar jag kande hur det skakade i marken, som om nagon stod och gungade min solstol. Jag fragade Hilda om hon kande det ocksa och det gjorde hon. "Det kanske ar jordbavning!" sa jag lugnt och tankte att det ar nog vanligt har. Men efter ett par minuter nar vi packade ihop vara saker for att ga upp till hotellet kom en man ner och berattade att det hade varit en jordbavning i Indonesien och att det nu var tsunamivarning sa vi skulle bort fran stranden. "Oj!" tankte vi och borjade lugnt ga ivag, utan att forsta det stora allvaret i det. Nar vi gick langs stranden markte vi hur thailandarna kom ner till turisterna och bad dom lamna stranden, men alla var lugna. Nar vi kom upp till vagen kom en lite aldre taxichauffor fram till oss och forklarade pa knacklig engelska att det skulle bli en tsunami och att vi skulle ta oss till hogre hojder. Han foljde oss en bit pa vagen och fortsatte prata, men det var svart att forsta vad han sa. Sa kom vi fram till Seven eleven dar vi handlar varje dag och dar blev det mer kaosartat bland thailandarna. Radion var pa hogsta volym, alla pratade i telefon och mopeder, bilar och bussar akte upp mot bergen. Var van Ravi sag allvarligt pa oss, viftade med handen och sa at oss att ga till hotellet. "Run to the hotel!" sa han och jag, som gick langst fram av oss tre, ropade pa Kamilla som fortfarande pratade med taxichaufforen att vi skulle springa.

Med vara tunga, solstekta kroppar sprang vi upp till hotellet dar vi motte var thailandska van, Art, som sa at oss att direkt ga upp pa hotellet, men att vi inte skulle fa panik. Vi tog hissen upp och mottes av en kvinna fran hotellpersonalen som tog ett hart tag i Hildas arm och sa at oss att vi inte fick lamna hotellet och att de skulle informera oss om vart vi skulle ta vagen om det blev annu storre fara. Men vart hotell ligger hogt upp, sa vi var sakra dar, sa de. Vi gick in i rummet och borjade sakta men sakert forsta allvaret, men skamtade pa om det ena och det andra. Vi packade ihop vara pass, flygbiljetter, pengar och telefoner. Sa ringde hotellrummets telefon och vi kastade oss pa luren. Det var Art som fragade hur vi madde och berattade att vagen skulle komma om 40 minuter. "Is it really coming a wave?.......So... It IS coming a wave?" horde vi Kamilla saga och jag och Hilda bara stirrade pa varandra och suckade tungt. Pa TVn pratade de om tsunamivarningen och det var svart att forsta att vi var mitt i ett av alla drabbade lander.

Vi gick upp pa hotellets hogsta vaning dar "Vanilla sky bar" ligger och sag ut over det stora havet. Helt plotsligt kandes det sa mycket storre och maktigare. Vi pratade med personalen som forsokte dampa sin nervositet och forsakrade oss om att vi var trygga dar uppe. Kamilla kollade alla utgangar och vagar som ledde upp till berget. Fler och fler folk kom upp till baren och de rokte och drack lite for att lugna ner sig. Nar vi till slut forstod vad det var som hande blev det en valdigt tung och kanslomassig stamning. Sa borjade telefonerna ringa och folk smsade och fragade om vi var vid liv. Vi kramade om varandra och grat ut lite, fortsatte svara pa samtal och sms. Vattnet borjade dra sig undan och vi sag framfor oss hur en stor vag skulle komma och sluka hela Kamala Beach. Fritidsresor informerade oss hela tiden via sms om hur laget var och vad vi skulle gora. Nar vattnet akt tillbaka fick vi meddelande om att en ny jordbavning hade bekraftats i Indonesien och att vi var tvungna att halla oss hogt upp. Vi sag hur vattnet drogs ut annu an gang.

Jag kan inte riktigt forklara alla kanslor som skoljde over mig denna eftermiddag och kvall. Nar jag sag hur folk lamnade gatorna och akte upp mot bergen och man kande av den spanda, plagsamma stamningen pa hotellet. Men det jobbigaste var att hora hur oroliga alla dar hemma i Sverige var. Jag tankte pa min familj och mina vanner och trots att vi kande oss trygga dar uppe sa kom tanken: "Tank om vi aldrig mer ses igen...". Man vet ju trots allt aldrig vad som kan handa en. Jag ville bara vakna upp hemma och krama om min familj.

Men efter ett tag fick vi veta att tsunamivarningen for Thailand var over och att vi kunde stanna tryggt pa varat hotell. Vi gick ner till resturangen och bestallde in mat och forsokte smalta och bearbeta de senaste timmarna i vara liv. Sjukt. Vi pratade med ett aldre par fran Stockholm som var valdigt skakiga efter den panikslagna nyheten.

Nar vi antligen kunde andas ut pa vart rum igen pratade vi igenom allt och det kandes sa overkligt, det gor det fortfarande. Trots att allt gick bra och att vi anda kande oss trygga pa vart hotell sa blir det har nagot vi alltid kommer komma ihag. Vi har varit med om mycket under den har resan och kanner oss ganska matta pa spanning och aventyr. Vi ar tacksamma for att ingen har kommit till skada och forstar nu hur otroligt skort livet ar. Man inser ocksa hur mycket man alskar sina nara och kara och forstar hur mycket de alskar en tillbaka! Tack livet for lardomar och vishet! Tack for alla som horde av sig till mig igar och tack Gud for att allt har gatt bra!!!

Nu ska vi snart ga ner till Seven Eleven och ladda pa vart choklad, chips och cola skafferiiiiiiiii!!!
Skickar en tsunamivag med pussar och kramar till er!