Natalies Dagbok

Jag är så trött på internet-världen. Den kan gå och slänga sig i väggen!
ALLT här är yta på yta. Och jag förstår inte varför fler människor inte ser igenom det.
VAD har hänt med den verkliga gemenskapen?

För ett par veckor sen hade jag en liten kris i mitt liv och jag återvände till Facebook. Jag gjorde det bara för att jag inte orkade tänka eller fokusera på det som låg och skavde på insidan just då. Direkt när mina bekanta upptäckte att jag fanns där blev det en massa skrivande hit och dit: "Heeej!! Hur mår du?? Vad gör DU nu för tiden! Åh, jag saknar dig. Vi bara MÅSTE ta en fika snart...".

När min lilla kris hade sprungit iväg och jag hittade tillbaka till mig själv igen så tog jag bort min Facebook, igen. Sen dess har jag inte hört ett ljud från de som skrev. Är det inte sjukt patetiskt?
FOLK BRYR SIG INTE PÅ RIKTIGT! Internet är BARA en plats där vi kan få bekräftelse för vårt yttre och på vilka vi är. På internet kan vi vara allt vi vill vara; coola, snygga, sexig, charmiga, kloka, omtyckta, välkända… o.s.v. Och när vi spenderar halva dygnet i denna så kallade ”världen” så tror vi till sist att det är sådana vi verkligen är. När vi sedan möts i verkligheten så kan vi inte leva upp till den här ”profilen” och samtalen blir osäkra och ytliga. Det stör mig. Säkert så låter jag helt överdriven, men det skiter jag i. Jag är sjukt trött och frustrerad över det här. Hur äckligt ytliga vi människor har blivit. Och ändå ser vi varje dag hur världen blir värre och värre, människor mår allt sämre och pengar, makt och berömmelse tar över våra själar.

Självklart så verkar det inte så farligt, det här med internet… Men, jag tror att det är det. Jag tror att det är boven i mycket elände. Vi stänger in oss själva och tar inte hand om varandra.

 Nu tänker jag strunta att bli hörd och sedd. Jag vill inte att folk som inte bryr sig om mig ska läsa om vad jag gör på dagarna. Vill jag skriva för folk så tänker jag sjutton skriva en bok, vill jag visa mina bilder så gör jag en utställning eller whatever. Ingenting blir personligt och verkligt här i den här världen OCH, jag orkar inte se hur mina kompisar/bekanta viker ut sig själva mer. Jag är sjukt trött på det här… På riktigt.

 Bye-bye.

/Natalie Bengtsson

För bara Du vet min vackraste hemlighet.

Fotograf: Michelle Bengtsson
På bilden: Jag. Natalie

Jag brukar då och då se tillbaka på en väldigt vacker och speciell dag i mitt liv - studentdagen. Den dagen rörde vid något dyrbart i djupet på mig. Jag kände att den dagen var min. När jag ser tillbaka på det så ser jag inte vad som hände runt omkring, vad vi gjorde med klassen, hur vi firade den eller vilka presenter jag fick... Jag ser mitt leende och jag känner känslan som drog upp mungiporna till ögonen. Det var min dag.
Jag minns att rektor Andreas sa: "Ibland är det bra att sätta punkt på ett kapitel i sitt liv, även om det känns sorgligt." Och jag minns att jag då gjorde det inom mig, satte punkt för de tre åren som varit den största delen av mitt liv under den tiden.

Att få sjunga "Det är nu som livet är mitt...Jag vill känna att jag lever..." blev till ord från mitt hjärta. Men det är nog inte förän nu som jag inser de ordens verkliga betydelse och kan leva utifrån det. 
Åh. Det finns så fantastiskt mycket vackert att skriva. Men ibland måste man bara bevara känslan och låta den stanna där så att den kommer till nytta... Det är bra att skriva av sig, men inte skriva av den bra känslan. Hihi.

/Natalie.

Jag tror att jag har gått in i en annan värld. Musiken tar mig dit jag vill vara och det är så befriande och givande på många sätt. Musiken hjälper mig att stänga av tankarna och känna. Det är det enda jag behöver just nu. Jag känner: "POWER!!!"

"Music is what feelings sounds like."
Det hjälper mig.

Jag tackar då så hjärtligt för melodier och sjungande poesi
De är bättre än någon människa på att möta känslor
Då klarar man sig rätt bra.



Allt som utgår ifrån mig
ska komma från mitt hjärta
med eftertanke med omtanke

Så länge jag följer det
så blir det bra.

Vi människor borde lyfta blicken lite oftare och fästa den på det magiska som finns ovanför våra tankar. Kanske finns det något vi inte vet som den tindrande natthimlen kan tala om?

Bilden är gjord av: Rebecka Petersson

Nu tänkte jag göra reklam för en blogg jag följer. Nämligen - PETERSSONPAINTS. Bloggen drivs av en tjej jag känner, hennes namn är Rebecka Petersson och hon målar och illustrerar som ingen annan. Ja, hon har en helt egen stil och inspireras av Glen Keane och Walt Disney. Jag älskar folk som är kreativa enda ut i fingertopparna. Att man med en penna och lite färger kan skapa en helt ny värld, en ny saga, det är väl ändå något magiskt med det?

Klicka här för att komma till PETERSSONPAINTS.