!
När panodilen lindrat dundervärken i huvudet gav jag mig ut på en joggingrunda. Jag är tjejen som vanligtvis avskyr att jogga då lungorna brukar säga stopp efter de första metrarna. Men den här gången blev jag positivt överraskad. Efter den första lilla biten släppte tyngden i bröstet och jag kände: "Aahaa! Det här är ju härligt...!" och joggade vidare... och vidare... och vidare... och slutligen - vidare. Jag som tillhör den överkänsliga rasen blev så glad och stolt över mig själv att jag fällde en liten tår inombords. Det sköna med träning är befrielsen! Att känna att man klarar något man inte klarat på riktigt länge. Och det bästa med min personliga träning är att jag inte sätter någon press på vad jag ska klara eller för att bli smalare, utan för att få ut min energi och må bra, helt enkelt. För jag är tjejen som inte klarar av press!
Kommentarer
Trackback
